tårar tårar tårar. Ilska och besvikelse.
Lämnad och borttappad. Gråter och skriker.
Nere vid vägen. Mer ensam än
någonsin. Tårarna flödar. Så rädd. Mitt i natten.
Jag vänder mig om gång på gång för att se vart han är någonstans. Den
enda människa som jag tror älskar mig över allt annat.
Hjärnan kanske säger annat, det är förståligt i all ilska
Men hjärtat då? Hjärtat måste ju alltid känna någonting
om den finns känslor inlblandade. Han måste finnas där,
annars är allt jag kämpat för och försökt få tillbaka hopp på, förgäves
Allt jag försökt förlåta under snart ett års tid, var utan mening?

Man kan inte mer än känna sig sviken när man får höra
jag vet inte varför jag lämnade dig och lät dig gå ensam
när du var påväg att bryta ihop för sista gången.
det är bara ett oärligt svar, ingen föklaring

hjärtat vet inte varför? Det känner då alltså ingenting.

Man vet alltid någonting. Jag kan inte vara med någon
som inte vet varför den vill vara med mig. Som inte
känner varför den vill vara med mig. Som inte känner.
någonting alls i motgångar. Och som väljer att lämna mig när jag har
det som svårast.

Livet är hårt, men jag trodde att jag skulle kunna lösa allt
med min vilja och mina hopp.

Nu vet jag att man inte kan lösa andras problem. Man kan inte
ta på sig andras handlingar och tro att nästa gång så kommer
allt bli bra.

Man måste vara två om man ska vara ett VI.
Man kan inte vara ensam i tvåsamheten.